ett glatt sällskap äter sur strömming

i torsdags bjöd kalle oss på surströmmingskalas. han hade köpt en burk och haft med sig i polen, som en glad (?) överraskning till de andra, men så gick deras bil sönder och det blev aldrig tillfälle för surströmming. kanske tur det.
det var kalle, anna, carl, andreas och jag. vi gick upp på ett berg nånstans i majorna där kalle bor för att inte störa några grannar. det var fint väder och ganska blåsigt. idealiskt för surströmming tyckte vi.
kalle hade köpt folköl, tunnbröd, och gräddfil, kokat potatis och hackat lök. och han hade brännvin från polen. eftersom det var kalle som var initiativtagare till det hela fick han också uppdraget att öppna burken. han gick iväg en bit i vindriktningen, med konservöppnaren, och satte sig på en sten. vi andra stod kvar, surströmmingsoskulder som vi var.
det tog en bra stund och när burken var öppnad luktade kalle ganska illa. han hade fått några ordentliga surströmmingsduschar och hade fiskrester långt upp på armarna. ingen ville sitta bredvid honom. ingen ville förresten äta det som var i burken heller för det såg för äckligt ut. kalle ringde sin mamma (surströmmingsexperten) för att försäkra sig om att det inte bildats något farligt i burken. jag menar, man vet att det ska lukta illa, men HUR illa ska det lukta? och hur ska det se ut? är det fortfarande okej när innehållet ser ut att ha övergått till flytande form? det skulle finnas 10-12 filéer i burken, allt vi hittade var dock fyra små grå slamsor av något som inte liknade något annat jag sett förut.
lukten påminde mycket om det kräftbete vi hittade i mina morföräldrars frys, efter att den varit avstängd en nästan en månad. en sån lukt som sätter sig i tapeter, näshår och smaklökar.
jag vägrade äta, kalle sa att jag inte fick nån snaps. de andra gjorde tundbrödsrullar av skiten och tuggade, mycket skeptiska.
andreas tog bara en tugga, sa att det där om att smaken inte är som lukten är en myt. anna klarade ungefär halva sin rulle ("alltså, det smakar ju salt. salt och skit"), och carl åt upp större delen av sin men tyckte fortfarande inte att det var gott.
jag drack cider och mådde illa.
kalle åt upp resterna. sa att vi andra inte hade fattat det här med den distinkta surströmmingssmaken. jag sa att det måste vara för att vi kommit i kontakt med surströmming först efter 20. hade vi vuxit upp med det hade vi kanske tyckt annorlunda.
kalle höll inte med. sa att det var som kaffe. man måste öva på att tycka om det.
men jag tror inte det. det är nåt med rutten mat... svårt att vänja sig vid.