jul

hej och god jul.

jag lider av någon slags tristress, det känns ungefär som när jag var 16. mycket självreflektion. min familj är så liten att det faller sig naturligt när jag är här. mina föräldrar hjälper till, de pratar mycket om mig. jag är deras enda barn, och när jag umgåtts med dem i en vecka känns det som om jag är centrum i universum typ. det är jag inte, vilket jag är plågsamt medveten om. jag har alltid önskat att vi vore fler personer, samtidigt som jag tycker det är skönt med tystnaden här. vi sitter på olika platser i huset, läser, pysslar, kollar på tv. ibland träffas vi, när vi äter, eller går på promenad. jag vet att jag skulle sakna det om huset var fullt med folk men samtidigt ger det mig ganska mycket ångest. det känns som om vi är en ö, ensamma i världen, och den känslan har skrämt mig sen jag var liten.

min kusin är också ensambarn, fast tio år äldre än jag. när han för några år sen fick sina två döttrar föddes de med elva månaders mellanrum. han ville vara säker på att de inte blev utan syskon som han varit. jag har inte mycket förståelse för min kusin i övrigt, men på den punkten är vi fullständigt överens. mina kusinbarn har varandra, och jag tror att det är en stor trygghet för dem. och även om jag inte skulle vilja skaffa barn så snabbt efter det första, kommer jag definitivt vilja ha fler än ett. på julen vill jag vara många, jag vill inte hinna tänka efter så mycket.

agera utåt istället för att reflektera inåt.

(bilden föreställer ett par av mina andra kusiner och deras hund, julen 1972)