musiken

david crosby är andreas musik. det är ganska mycket andreas musik nu eftersom det är hans lägenhet och hans stereo och jag närapå hatar min skivsamling.
om jag skulle beskriva andreas musiksmak skulle jag nog (lite fördomsfullt) säga att den består av små anonyma män med skägg som spelar in flummiga gitarrslingor i sitt kök nånstans i connecticut och sen släpper dem på nåt indiebolag som har sin försäljning via nätet där små flummiga indiepojkar med grovstickade islandskoftor kan surfa in när som helst och köpa musik för hela sitt studielån.
och så neil young.
vi har varit tillsammans i åtta månader och nästan varje gång jag ringt har jag hört neil young i bakgrunden.
jag orkar liksom inte tävla med det.
jag lyssnar på min musik när han inte är hemma. jenny wilson och arcade fire och aretha. gladmusik och sällan hela skivor. och brända skivor utan omslag. andreas får spader. "varför har du inga omslag?"
jag vet inte.
vad ska man med omslag till?
jag är inte så intresserad av musik längre.
jag gillar det jag gillar och prestigen är borta. det finns bra britney-låtar med.
toxic tex, den lyssnade vi på när jag hade avskedsfest och det fanns inte en enda där som kunde säga att den inte svängde.
häromdagen kom jag på mig själv med att gilla en belle & sebastian-låt. jag blev först ganska störd. jag har alltid avskytt dem. jag har inte kunnat lyssna på folk med för ljusa röster.
men jag antar att man blir mer tolerant. jag tycker till och med joanna newsom kan ha sina poänger.
just nu är det som sagt david crosby.
jag vet inte om jag gillar det, det bara låg i winamp, och jag behöver bakgrundsmusik.
jag ska snart åka till ida och träffa hennes nya kille. (det skrev jag bara för att ida förmodligen hatar att man säger att hon har en ny kille. det är så mycket hon hatar. man får inte säga att hon är söt heller).
hejrå.