budapest review

Hemma igen, lägenheten dränks i sol, grannarna grillar på gräsmattan och det har slagit ut miljoner nya maskrosor sen vi åkte. Och krukväxterna har växt på bara fyra dagar! Jag blir rätt ofta fånigt glad över att komma hem efter att jag varit borta, särskilt om det är fint väder. Jag är inte alls nån resenärstyp egentligen. Borta bra men hemma slår de mesta. Nu låter det kanske som om jag har längtat hem hela tiden. Nejdå! Jag gillade verkligen Budapest! Ska man åka på stadssemester var det verkligen att rekommendera. För det första är det billigt, vilket gjorde livet mycket enklare och gladare. Det tog inte halva dagen att hitta ett ställe som passade budgeten, utan vi kunde äta i lagom turistiga kvarter på lagom fancy krogar med engelska menyer utan att bli ruinerade. Hade man ätit på inhemska restauranger hade det såklart blivit ännu billigare, men äter man inte kött är ungersk mat inte mycket att ha och det är dessutom svårt att förklara vad man vill när man inte kan språket. Första kvällen åt vi lite skum kinamat på nåt ställe nära hotellet, det var innan vi fattat att om man vill ha ris får man beställa det separat. Tjejen bakom disken förstod engelska ungefär lika bra som jag förstår tyska (vilket var hennes andraspråk), så det blev mycket ”alles” och peka hit och dit. Men det funkade. De flesta som vi stötte på som vi inte kunde prata med var trevliga, och skrattade åt missförstånden, förutom en mustaschprydd kvinna i en biljettlucka som skrek som en vettvilling när vi visade upp en turistbroschyr för att förklara vart vi skulle. Jag höll på att få hjärtattack, men Andreas sa att hon menade ”buss”, och att vi skulle gå till busstationen istället.

Hotellet var ok. Det låg tydligen i ”ökända områden för prostitution” läste vi i guideboken senare, men vi såg inget av det, även om husen var rätt ruffiga och bara de sunkigaste spårvagnarna verkade gå förbi. Det låg också en mycket underlig kyrkogård i närheten som fick mig att tänka på Spirited Away och den döda staden dit Sen kommer med sina föräldrar, för det var massa statyer, monument och gravstenar bland högt gräs och vildvuxna träd. Den var helt tom förutom på några människor vi såg på avstånd och en bil som åkte förbi. Vi hörde musik och röster i närheten men såg ingenting av det. På kartan var den jättestor och jag hade nog velat gå där längre om det inte hade börjat skymma och det kändes lite läskigt.

Vårt hotellrum luktade rök och hade bara fönster till en glastaksförsedd innergård med restaurang i botten, så vi spenderade i princip all vaken ute. Det var inte svårt att hitta nåt att göra. Det fanns massa statyer, snygga hus, museum (även om vi inte besökte ett enda) och kyrkor. Och termalbad – vi var på Széchenyi, den största badanläggningen i Budapest (och i Europa). Det fanns vatten i alla möjliga temperaturer och färger, vissa bassänger luktade lite konstigt och andra innehöll stora håriga ungerska män med extrem bukfetma. Mycket kändes ganska ryskt, särskilt de kaklade väggarna och badvaktstanterna i vita uniformer och blå hårnät. Annat var bara obegripligt. Skyltar på ungerska, biljettlucka, skåp, omklädningsrum i källaren, ett litet plastkort som man ska stoppa i ett skåp för att få ut en nyckel. Och kanske tre toaletter på ett tusen kissnödiga kvinnor. Tur att man inte är ensam om att inte fatta systemet. Såg folk från alla nationaliteter springa som virriga höns. Efter badet var både jag och Andreas helt slut. Vi letade efter glass men hamnade mitt i någon slags hantverksmarknad i en park och köpte på oss ungerskt fruktgodis istället. Sen åt vi mat på en Govindas-restaurang (bästa på hela resan, förutom den monotona musiken, hare hare, rama rama) och jag trodde för en stund att jag hade glömt min klocka i det lilla blå skåpet på Széchenyi. Det hade jag inte.

Det blev en hel del kaffe också. Genomsnittsespresson kostade nio spänn, och vi drack den vid alla möjliga tillfällen och tidpunkter, ofta serverad med en liten kanna varm mjölk och ett glas vatten. Det var fint. Jag köpte tre presenter till folk och ett vykort (men lyckades inte få tag i något frimärke på grund av postens långhelgsstängt) och vi åt ute två gånger om dagen plus allt kaffe och fika och ändå gjorde jag inte av med mer än det jag hade i kontanter, dvs 1500 kr. Andreas fick till och med pengar över och tänkte köpa dessertvin på flygplatsen. Budapest flygplats var btw total anarki, åk tåg om möjligt. Vi stod i kö i över en timme till incheckningsdisken tillsammans med andra arga svenskar (och danskar) som tyckte att folk som tränger sig i köer = bunta ihop och slå ihjäl, speciellt fransmän och tyskar. Det var väldigt dålig stämning, och jag avskyr flygplatshat, det där som får människor att nästan döda varandra för livets orättvisor, tex att det är dyrt och trångt och varmt och ”du kommer på planet före mig din jävel”. Påminde mig om hur mycket jag hatar flygplatser (varje dag på jobbet för tre år sen) och att jag ska välja andra färdmedel hädanefter.

Men sammantaget: bra resa, bra resmål.