ingenting

Den senaste tiden har kantats av vredesutbrott. Jag vet inte vad som händer. Helt plötsligt kan jag bli helt vansinnig. Idag när vi städade: jag ska dammsuga under sängen, det värsta momentet i hela städningen. Jag gillar det inte för att jag alltid hamnar i dilemmat "dra ut sängen och städa ordentligt i hörnen längst in eller fuska genom att sticka in dammsugaren under kanten på sängen och kanske inte nå ända längst in?". Jag brukar köra fuskvarianten, ha dåligt samvete några minuter och sen vara glad över att den här månadens dammsugning är över typ. Men den här gången fick jag galenskapsutbrott, jag känner hur jag spänner käkarna skithårt och hade jag varit ensam hade jag säkert skrikit "JÄVLA HELVETES SKIT DET GÅR JU FAN INTE ATT DAMMSUGA HÄR JÄVLA SOVRUMSHELVETEEEEE". Det gjorde jag inte för Andreas kanske skulle tro att jag är knäpp. Vilket tycks vara fallet. Men i ett ögonblick av totalt vansinne kastar jag dammsugarröret på vardagsrumsgolvet och Andreas från köket frågar "vad gör du?". Jag har ingen aning. Gör märken i parketten? Det är över lika fort som det kom och sen blir jag lite generad. Jag blir arg för att jag måste dammsuga under sängen och det är jobbigt. Mesigt värre. Senare får jag ett till utbrott när jag upptäcker att jag inte dammsugit i hallen, så jag slänger skor och vantar omkring mig för FAN ALLT ÄR SÅ JOBBIGT.
Jag tror det är nån slags symptom på att jag verkar ha en mindre potentiell livskris, jag vet inte vad jag ska bli, om jag ska byta program, jag är 25 år, jag vet ingenting, mitt CSN skenar iväg, osv osv. Jag har pratat med studievägledare men det enda vi kom fram till var naturligtvis att jag måste bestämma mig för vad jag vill göra. Det är upp till mig helt enkelt.
Och det är ju sjukt irriterande. Älta älta. Ena dagen vill jag börja om med mitt nya liv, den andra tänker jag att det blir nog bra ändå.
Idag vet jag inte vad det är. Jag är mest arg för ingenting.